Populārākie raksti

Dzīvais ūdens

Anotācija: "Dzīvais ūdens" ir traģiska poēma 2 cēlienos. Tajā ir 4 ...

"Lāčplēsis"

Anotācija: "Lāčplēsis" ir librets rokoperai pēc A. Pumpura eposa motīviem, sarakstīts ...

"Pilna Māras istabiņa". Piln

Anotācija: "Pilna Māras istabiņa" ir dramatiska poēma 2 cēlienos, sarakstīta 1981. ...

Tiesa

Anotācija: "Tiesa" ir dramatiska poēma 2 cēlienos, sarakstīta 1985. gadā. Lugā ir ...

Eža kažociņš

Anotācija: Dziesmuspēle „Eža kažociņš” ir sarakstīta 1991. gadā. Lugā ir 19 ...

Fragment from: Nära rőster őver vatten. Lettisk litteraturantologi sammanställd av Juris Kronbergs. En bok főr alla.1997.

Semgallen

Den semgalliska slätten – ett slagfält, gravfält,
en arena, en scen, ett dansgolv.
Här dansar Historien, Ödet bjuder upp.
Stampar med foten, ty ett golv är ett golv.

Den semgalliska slätten – själens flygfält,
startbana för min andning,
semgaller, semgaller, ge mig er hand,
men de ger företräde åt friheten.

De lämnar själva Semgallen
med silverne solar på bröstet.
Att själva gå eller låta sig bortföras
vem vet, vad som är svårast.

Man går till fots. Man förs bort.
Spjutens slammer. Tågvagnars dån.
Semgallen, tig inte, tig inte,
tala, Semgallen, tala.

Den semgalliska slätten – den enda boken,
ur vilken jag citerar friheten.
Den semgalliska slätten – skrikets födelse.
Kinden, på vilken tåren rinner.
Not: Semgallen, Lettlands Skåne. 1949, i samband med tvångskollektiviseringen av jordbruket, deporterades bönderna till Sibirien, ty de var “folkets fiender”.

 

***

En svan flyger över staden.

Svanen är ensam.
Staden är ensam.

Jag är svanen,
jag är staden.

Solens sida

Självfallet ska jag bejaka solen.
Självfallet ska jag vara på solens sida.
Självfallet ska jag vandra på soliga fält.
Självfallet – ljus värme och liv.
Inte mörker, kyla och död.

Självfallet är jag på solens sida.

Så snart jag tagit reda på vilken
Av dessa lysande himlakroppar
den är.

Legend om Riga

Så snart någon säger: Riga är fullbordad,
kommer Riga att sjunka ner i jorden
En legend
Jag såg det – Riga sjönk.
Från talarstolen skrek någon – fullbordad!
Ingen sa emot.
Å, det var inget särskilt med det.
Tornen rasade inte, föll inte på varann,
Kullerstenarna skrek inte, gjorde inte motstånd.
Endast i någon enstaka själ rasade byggnader och skakade.
Hoppet flydde. Överraskat i sömnen, i underkläderna.
Jag såg det – Riga sjönk.
Så att säga, på fredlig väg.

Lätsades alla omkring mig
Att de inget såg, inget märkte?
Å, det var inget särskilt med det.
Sederna täcktes av rost.
De växte ej mer i eken, utan i tårpilen.
Men annars tyckets allt som förut.
Fast klockan slog tolv lite skärrad.

Jag såg det – Riga sjönk.
Från talarstolen skrek någon – fullbordad!
I samma ögonblick verkställades förbannelsen,
och denna enkla berättelse kunde ha slutat…

Men fåglarna – varför tar de i sådär?
Binder sig fast vid solens strålar.
Underliga fåglar. Tjogtals.

Fåglarna, ja, ovanför Ridzene å.
De flyger upp i himlen och tar med
offerplatsen. Skyndsamt, försiktigt.
Bär de den med sig upp i himlen.
Med Mara och allt.
Not: Mara – gudom i den lettiska hedniska tron. Bl. a. florans och faunans beskyddare. Ridzene å – vid denna å låg en mycket gammal boplats, långt innan staden Riga grundades 1201.

Post to Twitter Post to Delicious Post to Facebook Send Gmail Post to LinkedIn